blabla/blåblå

Det är hög tid att skriva om guldet. Jag har spenderat de senaste dagarna med att titta på gamla bortamatcher mot lag i ränder (juv-dif, ifk-dif). Det är härligt att höra järnkaminerna i bakgrunden. De dominerade både i götet och på del alpi.

Jag hade den stora ynnesten att ha möjlighet att åka ner och se ÖIS matchen på plats i Göteborg. Resan innebar mer en ett halvt dygn i buss, extra länge eftersom jag inte anmälde mig i tid för att få åka med JK utan var tvungen att åka Swebus. Anledningen till det sena beslutet var att jag inte hitta någon att åka med så jag var tvungen att åka själv. Hela kalaset gick på mer än 500 kr, vilket betyder att jag måste äta nudlar de närmsta veckorna. Dessutom hade jag värk i min inflamerade käke under hela resan trotts många värktabletter. Dom gjorde dock att öl var helt utesluten. När jag väl kom till Gamla Ullevi var det skitkallt. Spelet på planen värmde inte direkt. Ganska dåligt spel. Försvarsinriktat. Det blev helt naturligt 0-0. Trotts allt, så JÄVLA värt det!

Att få vara med när guldet bärgades var så jävla roligt. Det var riktigt bra drag på läktaren under före och under början av matchen. Det var som på stadion, om man borser från att jag tror att avstånder mellan klackarna var lite annorlunda från hemma, så det var till en början lite problem med synkroniseringen mellan de båda sidorna. Men med tiden blev det nervösare och nervösare och därmed tystare och tystare på läktaren. Det kändes igen lite från det andra derbyt mot Bajen i sommras. Jag måste såga att jag efter ett tag själv slutade sjunga för att koncentrera mig på matchen.

Samtidigt pågick matchen på Söderstadion. Att det skulle bli något annat resultat än IFK seger var för mig ett möjligt senario, även fast jag hade satt mina pengar på IFK om jag varit tvungen att sattsa på ett av lagen. När IFK gjorde 2-1 trodde jag att DIF skulle vara tvunga att göra ett mål. "sattsa framåt då för fan" tänkte jag och tydligen Jonevret med mig. Då började det sorla i publiken och när speakern sa att det var dags att bege sig till Söderstadion på den stora skärmen bröt jublet ut. 2-2. Om resultatet höll i sig skulle guldet vara klart om inte i teorin så i alla fall i praktiken inför sista omgången. Men det var fortfarande tid kvar och jag kunde knappt röra mig p g a oron att det skulle komma något mål som förändrade poängfördelningen i Goteborg eller Stockholm.

Bara några minuter senare börjar den tidigare kolugna kille brevid mig att hoppa. Han stannar till och säger till mig att Hammarby gjort mål. Jag var alldeles för nervös för att fråga vad han menade. Var det 2-2 målet som kom alldeles nyss han pratade om eller kunde det vara så att Bajen gjort ytterligare ett mål? Det blev en nervör och väldigt lång väntan. Det kändes som minst två timmar fram till att ryktet bekräftades av speakern. Det stod 3-2 och Djurgården gick mot guldet.

Inget hände i matchen på Ullevi och när speakern meddelade att det var slut på söderstadion kunde inte Hysén hålla sig längre. Han sod och hoppade upp och ner. Klacken runt om oss hade redan börjat fira medans jag i min eviga "it ain't over 'til the fat lady sings" var fortfarande skitorolig över att ÖIS skulle göra mål. Det gjorde de inte och när Fröjdfelt blåste av matchen gick det knappt att höra. Det gjorde inte alla spelare heller. Det var mer som om det var ett ryckte om matchen var över och guldet i hamn som spreds bland spelarna.

Vad som hände sen får vi ta en annan gång, den här texten är redan lång nog...