Manchester United - Chelsea i Moskva
Åh, fassiken. Vilken dramatik. Det gick till övertid. Det gick till straffar. Men innan dess hade vi som soffpotatisar fått en hel del serverat i form av chanser och annat.
När man som åskådare ser de här stackarna (miljonärer är det faktiskt) kuta runt planen, som är gräsmatta ovanför konstgräs, kilometer efter kilometer och bli alltmer utmattade. Alla såg cäl stretchinövningarna på plan i pausen? Tänker man gärna tillbaka på den hemmagym apparaten som man fick i julklapp. Crosstrainer ni vet? Allround maskinen som skulle få bukt med det skenande samvetet. Jag vill, men törs inte. Jag vill men kan inte. Allt det där som elakt kallas undanflykter.
Hursomhelst. Ronaldo var alltså en hårsmån från att bli Manchester uniteds hackkyckling. Det var ett par millimetrar som räddade snubben. Istället fick Terry kliva in i kostymen lagkaptenen som hade chansen men likt Beckham schabblade bort rubbet. Att det blev Anelka som faktiskt "förlorade" guldet gick de flesta förbi. Han är en marginalfigur och räknas liksom inte in. Nej, nej. John Terry var det som gjorde det. Thanx a million!
